Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Bye bye Bloggproffs!

december 29th, 2010 by Åsa

Nu har jag ”flyttat” igen! Nya inlägg postas fr o m nu på http://asahall73.wordpress.com/. Där kan du läsa alla inlägg jag skrivit sedan jag började blogga en gång i tiden. Den här sidan får ligga kvar i en övergångsperiod.

Gamla bloggen

december 29th, 2010 by Åsa

Kära gamla ”Spaces” där jag började blogga en gång i tiden är snart ett minne blott. För att alla minnen, foton etc som låg där inte skulle gå förlorade har jag uppgraderat den gamla bloggen till WordPress på den här adressen; http://asahall73.wordpress.com/.

Nu har jag alltså två bloggar i WordPress-format, vilket känns ganska opraktiskt. Slå ihop dem eller inte, det är frågan! Hmm…. återkommer ev. om detta…

Mellandagsfriden har lagt sig

december 28th, 2010 by Åsa

Julhelgen är överstökad, och det var lugnt, mysigt och alla var konstant proppmätta precis som det ska vara. Barnen var mycket nöjda med sina julklappar, och trots att det är ett enda pusslande när flera familjer är inblandade i julfirandet tycker jag personligen att detta varit en av de stressfriaste jularna jag upplevt i vuxen ålder. En starkt bidragande orsak till detta är att jag köpte i princip alla julklapparna på nätet, och de flesta var beställda redan i slutet av november. Rekommenderas starkt om ni som jag blir stressade och irriterade av att trängas och köa i julhandeln!

Just nu är barnen utflugna, Simon är hos sin mor och tjejerna är hos sin mormor. Magnus och jag bara myser, äter, slappar, äter, tittar på ett avsnitt av ”Band of Brothers” som Magnus fick i julklapp, och så äter vi lite till. Mysfaktorn är skyhög, och jag vägrar låta mig påverkas av att alla mina vänner på Facebook tycks åka skidor, måla om huset eller bestiga Mount Everest.

Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och äta upp resterna av julgodiset!

Planering!

december 18th, 2010 by Åsa

När jag känner mig harmonisk och avkopplad lunkar livet på i sin stilla gång utan bekymmer. Saker och ting samlas på hög, för jag har ju gott om tid att fixa det ”senare”. Hemma är jag förstående och tålmodig (nåja, allting är relativt), och på jobbet kan jag med lätthet improvisera fram en bra lektion utan större ansträngning. Jag vill helst betrakta detta som mitt normaltillstånd.

Sedan kommer perioden när rastlösheten och stressen tar tag i mig. Allt tålamod är som bortblåst och allt måste bli klart omedelbart, helst igår! Allt arbete som legat och väntat ska hinnas med på rekordtid, och varje moment som ska gås igenom de närmsta dagarna ska vara minutiöst och detaljerat nedskrivna.

Idag har varit en övergångsdag som startade i fullständig harmoni efter en lång natts sömn. Allt eftersom timmarna gått har dock den krypande, irriterande rastlösheten slagit sina långa klor allt längre in i mig. Slut på friden, här ska planeras, skrivas listor och annat!

Planeringen för morgondagen är följande; shoppa, klä julgranen, trilla julköttbullarna, duscha och klippa barnen, städa litegrann och sedan slå in julklapparna.

Kanske hinner jag med hälften…

Allt väl!

december 18th, 2010 by Åsa

Oj, vad länge sedan jag skrev något!

Sedan sist har jag fått nytt jobb (wohoo!!) efter hela fem dagar som arbetslös.  Eftersom jobbet är det som dominerat min tillvaro de senaste månaderna (mycket, mycket jobb har det blivit!) får mitt första inlägg efter uppehållet avverka just detta.

Jag jobbar numera med att undervisa invandrare i svenska på ett företag som heter Eductus. Ett mycket intensivt men roligt jobb! Den stora majoriteten av eleverna är från Somalia. Även om jag har en viss erfarenhet av människor från olika kulturer är denna afrikanska kultur en ny, angenäm bekantskap. Mina elever är varma, humoristiska och ödmjuka med stor vilja att lära sig mer om svenska seder och bruk.

Jag kan nog skriva hur mycket som helst om det här jobbet, då det är så väldigt speciellt och annorlunda. Om ni tänker er att ni har en arbetsplats där det går tre thailändare, två kurder, en arab och tjugo somalier på varje svensk,  kan ni kanske få en aning om situationen. De första veckorna ömsom häpnade man, ömsom skrattade man åt alla tokiga situationer som uppstod i dessa möten. Kulturkrockar är vardagsmat, men de löser vi oftast enkelt och odramatiskt med respekt för varandras olikheter.

Något som slår en är hur glada, humoristiska och positiva dessa människor är, trots allt de behövt genomlida, och trots att de allra flesta av dem lever åtskilda från fruar, makar och t.o.m. barn pga de nya reglerna för anhöriginvandring. Jag kan inte annat än imponeras av mina elevers styrka, och deras sätt att sprida positiv energi.

När vi skrattar tillsammans, talar om kärleken till våra familjer och friheten i Sverige känner man att gemenskapen människor emellan är så mycket större än ytliga kulturskillnader. Jag önskar att alla fick uppleva denna gemenskap, då hade vi inte längre några problem med främlingsfientlighet i vårt samhälle.

Är det jag som är odd?

augusti 13th, 2010 by Åsa

Att renovera är dyrt, så nu har vi infört köpstopp ett tag för att fylla på kontona litegrann. Fönstershoppa kan man ju ändå alltid göra, även på nätet, så idag har jag kollat runt på några shoppingsidor. Och efter bara en liten stund började jag undra..

Visserligen är det vida känt att smaken är som baken, men jag undrar uppriktigt hur ett märke som Odd Molly har kunnat bli så populärt. Riktigt urtantiga, och dessutom svindyra kläder, och folk är som galna! T o m på Tradera jagar folk efter plaggen och betalar stora summor för en begagnad kofta.

Ärligt talat, är det inte en ren statussymbol? För ingen kan väl tycka att kläderna är värda priset, egentligen…?

[odd+molly+lovely+knit+233+rose.jpg]

Är detta snyggt? Är det jag som är odd?

Småbarn och tonåringar – man måste älska dem! :D

augusti 11th, 2010 by Åsa

Sitter och funderar på några små händelser under denna och förra veckan, och tänker att de är för roliga för att inte dela med sig av.

Föregående vecka fick jag ett av mina ”ryck”, och nu skulle minsann alla ungarna ut och röra på sig! Först tog jag med tre entusiastiska småttingar ut på cykeltur, och vi cyklade förbi några stora åkrar.

Elina; Vad är det som växer här? Det ser ut som ärtor!!

Jag: Ja, det är ärtor!

Elina: Får man plocka dem?

Jag: Någon kan du nog plocka, men det här är planterat, så du får bara ta en och smaka.

En liten stund senare…

Elina: Men kolla! Här växer ännu mer ärtor! Det är för många, de kan inte vara planterade!

Jag: Jo, det här är ju åkrar som bönderna odlar på, de är så här stora.

Elina (förundrat): Bönder…?

Simon: Bönder är såna som finns i schack! Schack är kul!

Jag undrar, lätt bekymrad, om jag missat något i deras uppfostran…

Ett par dagar senare tvingar jag med en MYCKET motsträvig tonåring på promenad. (Som vanligt hotade jag med datorförbud om hon inte följde med, det ENDA som biter på henne över huvud taget.)

Jag: Sätt på dig ordentliga skor, vi ska gå ganska långt!

Sanna (med modell badskor på fötterna) : Jag kan gå så här!!

Jag: Men det kommer att bli skitjobbigt för dig att gå med så dåliga skor!

Sanna: Säger jag att jag kan gå så här så kan jag gå så här!!!

Jag: Och det är varmt ute, du behöver ingen jacka!

Sanna: Jag går i jacka om JAG vill!!!

Sedan promenerar vi. Sanna går i protest 20m efter mig hela vägen, 5 km i badskor!

Jackan åkte dock av ganska snabbt…

En kväll låg jag som vanligt brevid Amanda vid nattningen. Amanda, som är en oerhört kärleksfull sexåring klappade mig oavbrutet under hakan…

Amanda: Åh mamma, din haka känns preciiiis som mitt Slime!

Elina (muttrande från överslafen): Taskigt Amanda…

(Dock var det inget illa ment, Amanda fullkomligt älskar Slime!)

Men när det vankas fika på altanen, då är alla lika nöjda och glada! :)

Rastlös!

augusti 11th, 2010 by Åsa

Jag har en oro i kroppen som jag inte alls gillar! Jag har städat lite, lagt in all ren tvätt i skåpen och spelat spel med tjejerna, men hela tiden är det något som gnager.  Kanske beror det på att dagen A som i arbetslös närmar sig, och jag inte kommit någon vart med mina ansökningar. Mitt cv finns registrerat på otaliga platser på nätet, jag plöjer igenom varenda jobbsite flera gånger/dag och har skickat massor med ansökningar, men det är helt sjukt hur trögt det går!

Jag har nog varit bortskämd tidigare, jag har aldrig haft några problem att få jobb. De anställningsintervjuer jag varit på innan jag flyttade hit har, förutom i ett fall med ett jobb jag inte ville ha, lett till anställning. Full av självförtroende har jag därför gått till de intervjuer jag blivit kallad till på sistone (dock bara två stycken). Intervjuerna har flutit på bra, och jag har gått hem och väntat. Vad händer? INGENTING! Inte ett jädra ljud från de som lovade höra av sig hur utfallet än skulle bli. Ändå söker jag jobb som jag måste anses vara överkvalificerad till, jag vill ju bara ha ett enkelt jobb i butik eller liknande. Ett jobb som innebär att man är ledig när man är ledig! Slippa planera, rätta prov och få samtal från föräldrar mitt i nattningen av barnen!

Jag är övertygad om att när det går trögt med något är man inne på fel spår. Det finns drömmar och planer som jag inte satt i verket ännu, tex en distanskurs som jag är jättesugen på att hoppa på. Egentligen har jag väl redan bestämt mig för att satsa på den, men har inte fått tummen ur. Det är nog dags att få det nu!

Koko-varning!

augusti 10th, 2010 by Åsa

Jag gick upp tidigt idag för att skjutsa Magnus till jobbet. Jag behövde bilen för att hämta tjejerna vid tåget. Klockan sex satte alarmet igår, 3,5h efter att jag somnat. Jag kände mig inte så glad då kan jag säga!

Stackars Magnus, som inte  lärt känna mitt extremt labila morgonhumör, blev mäkta förvånad över att jag blev så upprörd över att jag inte fick duka av bordet så det tom kom ett par tårar. Jo ni läste rätt! Före mina två stora muggar kaffe växer minsta lilla missförstånd till en världskatastrof i mitt inre, och totalt sammanbrott ligger och lurar precis under ytan.  Koko-varning? Absolut! Lyckligtvis är det snabbt övergående, och eftersom jag är så förträfflig i övrigt tror jag han kan ha överseende med det. ;)

Jag höll mig ändå rätt pigg på förmiddagen, då jag fick besök av Karin O och barnen. Trevligt, trevligt! Kul att prata  med Karin, och härligt att se någon som fortfarande kämpar på med matning och bajsblöjor och känna sig nöjd med att man redan klarat av den biten. (Inget illa ment Karin, dina barn är så gulliga, men jag har bytt så många blöjor i mina dar att jag är fullkomligt mättad.)

Nu när allt är avklarat, flickorna hämtade och livet tillbaka till det normala gör sig den korta nattsömnen påmind. Men det är bara att bita ihop, snart börjar skolan igen och då är det slut på sovmorgnarna.

Magnus var hos tandhygienisten idag och fick sig en uppläxning! Inte nog med det, att döma av ansiktsuttrycket när han stapplade ut efter en timmes storrengöring av gaddarna fick han sig en omgång stryk också, och då av det otrevligare slaget. Nu blir det hårdkörning med tandtråd och stickor ett tag framöver, och återbesök om några veckor för att se hur han skött sig. Elaka jag fick självklart lov att berätta om mitt enda besök hos en tandhygienist, 13 år efter senaste undersökning. Puttelite tandsten, i övrigt felfritt! Det ni! Mina tänder är inte vackra, men de är starka! Ja det är en beskrivning som passar ganska bra in på mig över huvud taget faktiskt när jag tänker på det. Förutom på morgnarna, för då är jag bara en liten, hudlös,  eländig krake…

Bara jag och ”spökena” hemma!

augusti 9th, 2010 by Åsa

Barnen är utflugna och Magnus jobbar, så det är bara jag hemma. Eller kanske inte bara jag, här i huset dunkar det och låter mest för jämnan. Rätt ofta händer det också att man ser något slinka förbi i ögonvrån, och Magnus såg en liten ”ljusfigur” fara efter golvet i puben härom veckan.

När jag kom hit första gången kände jag genast olust, här skulle jag då aldrig vilja bo! Det var inga tvivel om att de energier som håller till här i huset var ytterst skeptiska och de tänkte inte låta mig känna mig välkommen i första taget.  Första gången jag var ensam i huset några timmar var jag så arg på Magnus för att han lämnat mig här ensam att jag inte kunde prata, och han blev helt förtvivlad.

Efter några månader blev jag dock accepterad, och numera känns det bara hemtrevligt med alla ljud som avslöjar att man aldrig är riktigt ensam. Vilka det än är som håller till här hemma vill de inget illa, och jag hoppas att jag så småningom kommer att tillåtas få se dem ”på riktigt”.

Även när jag bodde i Mora hade jag ofta besök i huset. Jag hörde tex tydligt hur saker rasade i garderoberna, men när jag öppnade stod allting precis som innan. Och så busade de ofta med mig genom att gömma saker. Jag kunde leta mig fördärvad efter en pryl, och så helt plötsligt låg den mitt framför mig där jag letat flera gånger. Sådant skrämmer mig inte det minsta längre.

Det var bara en gång jag blev riktigt rädd, och det var sent en kväll när jag låg i sovrummet och pratade i telefonen med Magnus. Plötsligt hörde jag steg utanför sovrumsdörren, och ett skrapande ljud, som om någon krafsade på dörren. När jag då, som jag brukar göra, önskade bort alla negativa energier, upphörde skrapandet och det blev lugnt igen.  Jag tror inte att det finns något som verkligen kan göra en något illa rent fysiskt, men de som skräms får man försöka göra sig av med.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu